Enligt det politiskt korrekta etablissemanget så är ”den växande polariseringen ett allvarligt problem”!
Visst, men är det inte samma ”politiskt korrekta etablissemang” i form av mainstream media, Public service samt våra gamla och etablerade politiska partier som ligger bakom och driver på ”polariseringen” som man själva nu utmålar som ett problem!?
Är det inte regeringspartierna och journalisterna som har sagt att alla som är för en reglerad och kontrollerad invandring är rasister och nazister?
Är det inte samma grupp av självutnämnda godhetsapostlar som har pekat ut vaccinkritiker och dom som ifrågasatt klimatalarmismen som fascister!?
Så vem är det egentligen som lagt grunden för den ökade polariseringen i samhället och orsakat den samma?
Är det även inte som så att dom som har kritiserat det ökade våldet i samhället, vill ha mer ordning i skolorna, är emot censur på Internet samt röstar på M och KD har pekats ut som nazister?
Med andra ord har inte samma personer som nu beklagar sig över den ökade polariseringen och det hårdare debattklimatet orsakat det samma?
Mer på temat bristande förståelse och total avsaknad av konsekvensanalys av sitt egna handlande!
En som har en given plats bland dessa mindre klarsynta personer är C-toppen Martin Ådahl.
Detta efter sitt uttalande: -Den breda mitten finns inte längre!
Ådahl påstår sig även vara djupt besviken på sina forna borgerliga kamrater som han menar har ”svikit sina ideal”!
Visst när man inte kan förstå att femtekolonnare och svikarpolitik inte uppskattas av andra så är det väl så man ser på saken.
Att Ådahl inte kan ta in att svekfullhet och opålitlighet är det som dom forna Alliansväljarna nu främst förknippar centerpartiet med är ju en helt annan sak!
Men det är klart att för den som är totalt oförmögen att känna av samhällsströmningar, och trots ett marginellt väljarstöd tror sig företräda och vara den politiska normen blir förstås besviken stor när såväl väljarna som dom tidigare samarbetspartierna vänder ryggen till.
En annan som inte förefaller kunna ta in verkligheten eller göra en korrekt konsekvensanalys av den egna politiken är Ardalan Shekarabi (S) vilket han bevisar med uttalandet: -Vi måste göra det som krävs för att få nyanlända kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden!
Man undrar: -Vad då vi!?
Om det nu plötsligt är så att det inte är dessa kvinnor som räddar vården och omsorgen vilket man till leda tidigare har försökt få oss att tro, varför då inte bara ställa krav på anpassning och självförsörjning?
Vidare så kan man ju fråga sig varför socialdemokraterna är så förtvivlat rädda för att sänka bidragen för personer som själva inte aktivt försöker ta sig in på arbetsmarknaden, hur svårt kan det vara?
En annan (S) politiker som vi garanterat hade klarat oss utan är Annika Strandhäll som påstår sig brinna för jobben och industrin men trots detta dömer ut kärnkraften som framtidens energi! Hårfrisörskan, som misslyckats kapitalt som socialförsäkrings- och socialminister är nu ”energiexpert”!
-Vad kan gå fel?
Rörande alla våra inkompetenta beslutsfattare så är det ju inte utan att undrar om Sverige verkligen är en fungerade demokrati.
Är det ärligt talat logiskt att människor som inte kan språket, som inte vet hur samhället fungerar men som lyfter omfattande bidrag kan rösta i allmänna val?
I senaste opinionsmätningen så fick socialdemokraterna cirka 30 procent i väljarstöd.
Finns det någon som på fullt allvar tror att detta stöd främst kommer från välinformerade och insatta väljare?
Ärligt talat, hur många arbetande svenska skattebetalare kan det finnas som nu tänker: -Fy sjutton vad bra Andersson, Damberg och Ygeman och gänget gör det!?
-Garanterat ytterst få!