Det talas allt oftare om att integrationspolitiken måste bli bättre, visst helt sant men det finns en liten detalj som ingen av alla debattörer och politiker tycks ha tänkt på.
Vad säger att segregationen inte beror på felaktiga politiska beslut utan på det faktum att det är så dem flesta människorna vill ha det, med andra ord att majoriteten av människor helt enkelt inte vill umgås med dem som inte är och tänker som dem själva?
Vad är det för naturlag som säger att människor från främmande kulturer ska vilja anpassa sig till det ”typiskt svenska och nordiska” med allt vad det innebär, och motsatt vad säger att etniska svenskar / nordbor ska välja att umgås med främlingar som man själva aldrig har efterfrågat eller sagt sig vilja dela sin vardag med?
Visst kan statsmakten föra en mer offensiv integrationspolitik och ställa krav på anpassning med mer men vad hjälper det om personen ifråga helt enkelt inte vill bli en del av ”vårt” samhälle, självklart så tror jag ingen vill leva i det som vi benämner och klassar som utanförskap men vad säger att vårt västerländska samhälle inte ter sig som än värre för den som är uppvuxen och fostrad i ett klansamhälle?
Vad är det för regel som säger att ett öppet västerländskt samhälle skulle vara lockande för den som är uppväxt i en strikt islamistisk värld, varför ser man det som självklart att människor ska förändra sina värderingar och kultur bara för att vi anser att det blir bäst så?
I Sverige så är månggifte, barnäktenskap, hedersbrott, könsstympning och sharialagar med mera förbjudet men vad händer med dem som vägrar acceptera detta och vill behålla sin kultur, hur ska denna typ av människor kunna integreras i vårt samhälle?
Och som sagt, vilka etniska svenskar förväntas vilja umgås med främmande människor med en för dem fullständigt främmande kulturell värdegrund?
Lösningen på ovanstående problem är väl etablissemangets gamla vanliga, det vill säga att man lägger locket på och hoppas att det löser sig med tiden!?