För några år sedan blev en präst mördad i Frankrike, två islamister kom in i den lilla kyrkan och knivmördade honom.
Det blev knappt en notis i svensk media.
Efter det skedde Charlie-Hebdo-massakern och Bataclan med 130 dödade, vilken följdes upp med ännu ett islamistiskt terrordåd nu i form en lastbilsattack i Nice där 86 människor kördes över och mördades!
Och så nu det den vidriga halshuggningen av en lärare!
Man kan ju fråga sig varför fransmännen i tiotusentals nu nöjer sig med fredliga manifestationer mot det islamistiska terrordådet och inte attackerar blåljuspersonal och polis med stenar och brandbomber?
Det var ju så BLM-rörelsen i USA gjorde och fortfarande gör efter det att narkotikapåverkade George Floyd dog efter ett polisingripande, samma våld och typ av upplopp såg vi nyligen i Malmö efter en islamkritisk demonstration där en koran eldades upp!
Vidare så kan man ju fråga sig varför Svenska Dagbladet bara tillägnade halshuggningen av läraren Samuel Paty mindre än en halv sida långt bak i tidningen medan Floyd nu fem månader efter sin död fick en helsida?
I artikeln om Paty nämner heller inte SvD ett ord om islam, detta kallas för att bedriva en ”politisk agenda”!
I Frankrike går nu den politiska ledningen gemensamt ut och fördömer terrordådet, redan registrerade islamister ska utvisas, andra ska lokaliseras för att sedan skickas ut.
Här i Sverige är tystnaden från våra styrande politiker nästan total, i skivande stund har Stefan Löfven inte kommenterat mordet på Samuel Paty med ett enda ord!
Vänsterns problem här hemma är att man hamnat i en intressekonflikt mellan olika lojaliteter, vi har återkommande kunnat se hur vår uttalat feministiska regerings lojalitet till etniska och religiösa minoriteter är starkare än lojaliteten till kvinnors rätt till jämlikhet.
Ett annat problem för vänstern är att en av deras största väljargrupper består av bidragstagare från främmande länder, företrädesvis från det muslimska Mellanöstern.
I Sverige så ses ofta kritik mot islam som rasism och påstås vara ”kränkande” för muslimer, att ha uppfattningen att den som tycker något annat ”kränker mig” är smått vulgär och hör inte hemma i västvärlden.
Några av demokratins främsta byggstenar är att kunna bryta olika åsikter mot varandra, syftet med att påstå sig vara ”kränkt” har bara ett syfte och det är att tysta debatten.
Det vill säga precis som det bestialiska mordet på läraren i Paris avser att tysta skolornas undervisning om yttrandefrihet och religionskritik.
Att svenska beslutsfattare och media talar tyst om detta är farligt, det betyder att man viker ner sig för dem islamistiska terroristerna och låter vår yttrandefrihet inskränkas.
Tragikomiskt nog så matats vi ständigt om vikten av att bekämpa ”islamofobin” i samhället, nu är det ju bara så att ordet ”fobi” kortfattat står för en obefogad och inbillad rädsla.
Man undrar då om det är på grund av ”islamofobin” som vi nu ser stora betongblock på gångstråk och torg i EU:s storstäder, inte minst på Drottninggatan i Stockholm?
Att tala om rädslan och fruktan för islamistisk terror som en fobi och inbillad rädsla är inte obildat utan sinnessjukt!
Vidare, varför talar man alltid om att bekämpa ”islamofobin” när det i ärlighetens namn är dem islamistiska fanatikernas ”kristofobi” som är det stora problemet?
Det är ju faktiskt den senare ”fobin” som är orsaken till den förstnämnda, eller rättare sagt den högst relevanta och befogade rädslan!
Enkelt uttryckt så är det ju så att dem kristna, muslimer och judar med mera som inte tål att få sin religion kritiserad och ifrågasatt helt enkelt inte har i ett öppet och demokratiskt samhälle att göra, varför dem omgående bör förpassas från det samma!